Den Politiska makten.

Innehållsförteckning / Föregående kapitel

Det statslösa tillståndet.

Då djuren varken har stater eller myndigheter, måste någon gång under människans utveckling, människorna börjat organiserat sig i stater. Därför antas det i en fjärran urtid ha funnits ett statslöst naturtillstånd, där människorna hade total frihet och oberoende, och var lika fria som vilda djur. Eftersom människan är ett socialt djur, är det troligt att människan liksom många andra vilda djur alltid levt i grupper. Staten kan därvid ses som en utveckling ur dessa grupper. Tidpunkt vid vilken staten "bildades" inträffade vid övergången från en försörjning baserad på jakt och fiske till jordbruk, varför det gamla Egypten och andra flodkulturer kan betraktas som de första statsbildningarna.

Många politiska ideologier utgår i sin filosofi från detta statslösa naturtillstånd. Liberalerna talar om de naturliga rättigheter som människorna hade i det statslösa tillståndet, och som dom därför också måste få behålla sedan dom valt att ingå i ett samhälle. Anarkisterna ser det statslösa tillståndet som ett ideal, där människorna är fria eftersom det inte finns någon statsmakt som förtrycker dom. Kommunisterna tror att när proletariatets diktatur har avskaffat det privata ägandet, så kommer människorna inte längre ha behov av en stat för att förtrycka varandra, vilket kommer att leda till det statslösa tillståndet.

Varför gick då människorna ifrån det statslösa naturtillståndet? Enligt Thomas Hobbes beror det på att det karakteriserades av allas kamp mot alla, varför människorna valde att bilda samhällen, och därmed avstod från den frihet de hade, för att slippa slåss med varandra. Inom samhället regleras kampen mellan individerna av lagar, polis och domstolar. I statslösa tillståndet däremot fanns det inga regleringar. Mellan staterna är förhållandena sådana som de skulle vara mellan individerna i statslösa tillståndet.

Jag vill dock hävda att människorna blev tvungna att bilda stater oavsett om de ville det eller inte. Statsbildning kan nämligen ske enligt 2 olika processer:

1. Människor sluter sig samman frivilligt och bildar en stat.

2. Vissa, som vill livnära sig på andras arbete, tvingar andra att ingå i en totalitär stat.

Om man inte frivilligt blir medborgare i en stat kan man av tvång bli undersåte. Kampen mellan individerna i det statslösa tillståndet kan leda till bildande av totalitära stater genom att vissa segrar och blir härskare, medan de andra förlorar och blir undersåtar. Härskarna i en totalitär stat kan livnära sig på undersåtarna, antingen genom att beskatta det som undersåtarna producerar, eller genom att undersåtarna betraktas som slavar, med skyldighet att arbeta för de styrandes bästa. De som sluter sig samman är dock starkare än den som är ensam, varför de som frivilligt sluter sig samman och bildar en demokratisk stat kan lättare vinna i denna kamp, och därmed undvika att bli undersåtar i en totalitär stat. Kampen mellan individerna i det statslösa tillståndet medför därmed en oundviklig statsbildningsprocess, som har lett fram till våra dagars nationalstater. Stater kan delas upp i två grupper, dels totalitära stater som bildats genom att några tvingat andra att ingå i deras stat, dels demokratiska som bildats genom att människorna gått samman och bildat en stat. Gränserna  är dock flytande och en demokratisk stat kan omvandlas till att bli totalitär, likaväl som att en totalitär stat kan demokratiseras.

Jag ser därför diskussionen om det statslösa tillståndet som ointressant, eftersom det varken kan existera eller återinföras. Det statslösa tillståndet är vad en kemist skulle kalla för ett termodynamiskt instabilt tillstånd, vilket snarast kommer att omvandlas till ett annat tillstånd, om man lyckades att skapa det. Ett termodynamiskt instabilt tillstånd är ett tillstånd som är svårt att uppnå, och som mycket lätt omvandlas till ett annat mer stabilt tillstånd om man lyckas uppnå det. Det krävs till exempel mycket arbete för att få upp en sten på toppen av ett högt berg, och den rullar lätt ned igen, medan man lätt får ned den i en grop varvid det krävs mycket arbete för att få upp den igen. Om man någonstans lyckas uppnå det statslösa tillståndet kommer statsmakten mycket snabbt tillbaka, antingen genom att någon grannstat går in och tar över, eller genom att nya stater bildas i det vakuum som uppstår då en gammal stat upphör att existera. Ett exempel på detta är Libanon där statsmakten p.g.a. de inre motsättningarna mellan kristna och muslimer i praktiken upphörde att existera, vilket leder till att olika grupper tagit över olika delar i landet. De kristna falangisterna upprättade kontroll över ett område, olika muslimska grupper kontrollerade andra delar av landet, syrisk militär vissa områden och israelerna upprättade en buffertzon i södra delen av landet.

Kan staten betraktas som ond och kan man avskaffa ondskan genom att avskaffa staten? De moralregler som gäller för vanliga människor tycks inte gälla för staten. Även om det för vanliga människor inte är tillåtet att döda någon, är det för en soldat i krig tillåtet att döda fiender. Staten är våldsapparat skapad av människornas ondska. Genom att ta över och därmed befria dem från våldet möjliggör staten för människorna att vara goda mot varandra. Den enskilde individen behöver inte hämnas om någon är stygg, utan kan överlåta till staten att ansvara för lag och ordning. Därför är det mycket viktigt att staten står under demokratisk kontroll, sa att inte det våld som staten är uppbyggt av kan utnyttjas av några få, till att exploatera och förtrycka sina medmänniskor.

Skatt är legal stöld.

Skatt kan betraktas som en form av legaliserad stöld utövad och sanktionerad av makthavarna. Betalar man inte den skatt myndigheterna har bestämt frivilligt, så kommer kronofogden på besök och tar med lagens hjälp ifrån en egendom motsvarande det belopp som myndigheterna har fastställt. Skatt är legal stöld, likaväl som illegal skatt är stöld. Om man i det feodala samhället lyckades att erövra ett land, eller makten över ett land, kunde man öka sin rikedom genom att taxera ut skatt av befolkningen i det erövrade området, vilket har varit orsaken till de flesta krig i mänsklighetens historia.

Det kan därför hävdas att eftersom skatt är stöld, är den orättfärdig, och skall därför avskaffas. Men eftersom staten för sin existens är beroende av skatt, innebär ett av skaffande av all skatt, att man försökte införa det statslösa tillståndet. Därvid skulle enbart en ny totalitär regim ta över i tomrummet efter den gamla, och man blir istället tvungen att betala skatt till de nya härskarna. För de Schweiziska bönder som tröttnat på att betala skatt till den tyske kejsaren var alternativet att bilda en egen stat som kunde stå emot kejsaren trupper. Skulle dom däremot sagt "vi vill inte betala någon skatt till någon stat, så varför skall vi då bilda en egen stat att betala skatt till", så skulle dom ha blivit besegrade av kejsarens trupper och fått betala skatt till kejsaren. Om det var frivilligt att betala skatt, skulle skatten visserligen inte vara stöld, men en stat finansierad genom frivilliga skatter skulle få så låga skatteinkomster att den inte skulle överleva i kampen mot dom totalitära regimerna. Så även om skatt är legaliserad stöld, är bättre att betala skatt till en stat styrd av demokratiskt valda makthavare, än till totalitära tyranner, vars enda intresse är att leva gott på skattepengarna. Eftersom skatt inte kan avskaffas, bör man istället sträva efter att hålla den på en låg och rimlig nivå, samt fördela bördan rättvist.

Skatten skapade staten.

Eftersom beskattning är en förutsättning för statens existens, uppkom den första staten när det blev möjligt att uttaxera skatt. Detta skedde i samband med att människorna övergick från fångst och jägarliv till jordbruk. Så länge som människorna levde på jakt och insamling av ätbart, hade dom inga större överskott som någon kunde stjäla, varför det var lättare att gå ut i skogen och jaga själv, än att leva på att stjäla från andra. Ej heller kunde någon överhet taxera ut skatt, ty om man sände ut skatteindrivare så fanns det inget dom kunde ta, och skatteindrivarna kunde ej heller avlönas. I och med övergången till jordbruk förändrades dock situationen. Jordbruket medför att det krävs mer arbete för att producera födan, och den skördas vid vissa tider på året. Därmed uppstod det överskott som kunde beskattas, vilket möjliggjorde statsmakten och det statslösa tillstånd som existerade före jordbrukets införande upphörde. Möjligheten att försörja sig genom att stjäla från sina medmänniskor ökade därmed.

Om man försöker försörja sig genom att stjäla från andra kommer man givetvis i konflikt med dem. Denna konflikt kan dock sluta på två sätt, antingen blir man besegrad och straffad, eller så besegrar man dem man stjäl från. Därmed kan man instifta en lag som ger en rätt att stjäla, d.v.s. alla måste betala skatt. Förutom skatteindrivare måste därför varje stat även ha en arme, som kan besegra organiserat motstånd från dom som inte vill betala skatt.

Privat äganderätt.

Äganderätt existerar i de flesta samhällen. Äganderätt är juridiskt definierad av regler om hur besittning av egendom får överföras från en person till en annan. Äganderätt innebär att samhället garanterar att en enskild person har förfoganderätt till det som han äger. Allting i samhället delas därmed upp mindre bitar som enskilda individerna får bestämma över, vilket medför en spridning av makten. Makthavarna i samhället har genom tillåtande av privat äganderätt avstått från en del av den makt som de annars skulle kunna ha. Avskaffande av äganderätten innebär att de politiska makthavarna återfår den makt som de avstått ifrån genom att tillåta privat äganderätt, vilket innebär att man därmed får en maktkoncentration till de politiska makthavarna. Eftersom ingen kan ha förfoganderätt till något som alla äger, medför det att om alla äger allting är det liktydigt med att ingen äger någonting, varför äganderätten därmed är avskaffad.

Äganderätten kan inte existera om det inte fanns några myndigheter som garanterar den. Utan staten skulle äganderätten inte finnas, utan enbart det som juristerna kallar för besittning. Med besittning menas att om man stjäl något från någon annan, så har man inte övertagit äganderätten till det stulna, utan man har enbart kommit i besittning av den stulna egendomen, och den som har äganderätten kan med myndigheternas hjälp få tillbaka besittningen av den stulna egendomen. Om man däremot lyckades med att skapa det statslösa tillståndet så kan den som har äganderätten inte få någon hjälp med att få tillbaka stulen egendom, varvid äganderätt i praktiken upphör att existera och det enda som existerar är besittningar. För dom vilda djuren i naturen existerar det ingen äganderätt, inte ens till sin egen kropp. Om ett djur som är stort och starkt tycker att ett mindre djur skulle vara passande som middagsmål, fångar han det om han kan och äter upp det, utan att någon bestraffar honom för det. Därför är det inte som vissa liberterianer tror att om man lyckades med att avskaffa staten, att det som produceras då kommer att ägas av den som producerat det. I det statslösa naturtillståndet är det nävrätten som avgör vem som besitter vad. Det som producerats kommer istället att besittas av den som värvat flest privatpoliser. Att värva privatpoliser för att komma i besittning av andras egendom är drivkraften för att bilda totalitära stater, vilket leder till att det statslösa tillståndet upphör att existera.

Privat äganderätt förutsätter att det finns myndigheter som garanterar den, men staten har också nytta av den. Privat äganderätt medför att den som åstadkommit något, själv kan njuta frukterna av det han gjort. Han kan antingen producera något som han använder själv eller säljer till någon annan, eller vilket är vanligt i dagens samhälle, arbeta mot betalning åt någon annan. Eftersom vår välfärd grundas på bedrifter åstadkomna av enskilda människor, är det därför viktigt att den privata äganderätten inte inskränks i onödan genom höga skatter. Det marknadsekonomiska systemet, som bygger på frihet och privat äganderätt, har visat sig vara överlägset i att skapa allmän välfärd. En hög välfärd och en god ekonomi är något som både folket och makthavarna har nytta av.

Att tro att man kan avskaffa klasskillnaderna genom att förbjuda privat ägande är felaktigt då klasskillnader historiskt sett primärt grundas på politisk makt. Ordet "rikedom" är bildat av ordet "rike" då man förr skaffade sig rikedom om man hade ett rike vars innevånare kunde beskattas. Men då det är den politiska makten som kontrollerar ägandet, medför det att de som har makten i samhället kan skaffa sig betydande egendomar, varför man kan förledas till att tro att det är det privata ägandet som skapat klasskillnaderna. Överklassen kan leva lika gott på dom privilegier som den politiska maktställningen medför, även om dom av ideologiska skäl avstår från att inneha egendom, vilket visas av den sovjetiska nomenklaturan. Att stärka det privata ägandet var för liberalismen under 1800-talet ett sätt att minska de politiska makthavarnas privilegier, och därmed minska de politiskt betingade klasskillnaderna. Frihet, jämlikhet och broderskap var under 1800-talet ett liberalt valspråk. Den franska revolutionen var en revolution mot ett klassamhälle baserad på ärftlig politisk makt i form av adliga privilegier. Ett annat exempel är Kung Magnus Ladulås som fick tillnamnet Ladulås, då han förbjöd stormännen att vid sina resor i landet proviantera genom att konfiskera förnödenheter hos bönderna. Genom att stärka böndernas äganderätt till sina egna skördar, motverkade han de ökande klasskillnaderna. Förr var stärkande av äganderätten ett sätt att minska klasskillnaderna i samhället. Om inte liberalerna avskaffat privilegiesystemet hade det varit svårt att övertyga människor om att klassamhället kunde avskaffas enbart genom att förbjuda privat ägande. Liberalismen möjliggjorde därmed socialismen genom att avskaffa det politiskt betingade klassamhället.

Om det är staten som äger allt, blir den maktställning som den politiska makten innebär desto större, varför överklassen kan bevilja sig själv större privilegier. Genom att förbjuda privat företagsamhet underlättas härskarnas utsugning av arbetarna, då arbetarna ej har något alternativ till att arbeta åt härskarna på de villkor som härskarna dikterar. Om staten äger allt är det också lättare att använda en större del av samhällets resurser till militära rustningar, än om militären måste finansieras genom höga skatter, något som oftast stöter på stort motstånd från skattebetalarna. Därför kunde de kommunistiska diktaturerna använda en större del av sin bruttonationalprodukt till militären, än de västliga demokratierna, varför man kan, för att travestera ett kommunistiskt slagord, säga att kommunismen och militarismen går hand i hand.

Fattigdom skapar förtryck.

I kampen om samhällets begränsade resurser finns det såväl förlorare som segrare, varvid segrarna utgör överklassen, medan förlorarna utgör underklassen, varför denna kamp kan kallas för klasskampen. De gamla romerska patricierna ersattes med medeltidens feodaladel, som i sin tur ersattes med finansvärldens kapitalägare. I de socialistiska länderna har en överklass bestående av stats och partifunktionärer framvuxit, i Sovjet kallad för nomenklaturan, som inte har grundat sina ställning på ägande, utan i likhet med den gamla feodaladeln på privilegier grundade på politisk maktställning. I gamla tider då allting måste framställas genom manuellt arbete, var resurserna begränsade av arbetsförmågan hos de enskilda människorna. Rikedom och välstånd kunde endast åstadkommas genom att arbetet hos flera individer utnyttjas. Detta kan åstadkommas antingen genom slaveri, då en person "äger" andra och kan utnyttja deras arbete för sitt eget välbefinnande, eller genom att man har makten över ett land och därför möjlighet att beskatta de som bor i landet.

För att ett totalitärt samhälle skall existera krävs det att det finns en grupp av personer som stöder härskaren och bevarar hans maktställning. I ett fattigt land, där folket lever under svåra förhållanden är kampen om resurserna hårdare än i ett rikt land, varför det är lättare att hitta tillräckligt många personer som vill komma bort från den allmänna misären och fattigdomen, genom att med stöd av en totalitär härskare, exploatera sina medmänniskor. Alla kan inte komma bort från fattigdomen på detta sätt, eftersom välståndet hos härskaren och hans hantlangare, är byggt på beskattning av en större grupp underkuvade landsmän. Deras välstånd är byggt på exploatering av fattiga människor, som egentligen skulle behöva mer än vad dom har för att klara sig. De härskande anser sig dock inte se något alternativ, och tycker därför att det är bättre att dom lever gott på systemet, likaväl som att någon annan skulle göra det. Eftersom det är svårt att skapa ekonomisk utveckling, vilket krävs för att tillfredsställa människorna krav på bättre levnadsvillkor, är frestelsen stor för alla som lyckats att komma till makten, att enbart rädda sig själva från fattigdomen genom att införa en totalitär regim. Detta medför att totalitära diktaturregimer är vanligare i fattiga U-länder än i rika I-länder. I gamla tider då man inte visste vilket välstånd som det tekniska utvecklingen skulle medföra, såg man den allmänna misären och fattigdomen, liksom makthavarnas lyxliv, som något av naturen oundvikligt. Det var lika naturligt att lejonen livnärde sig på att jaga och äta antiloper, som att kungarna och adeln livnärde sig på att beskatta folket.

Demokratins uppkomst

Det finns exempel på tidiga demokratiska stater som t.ex. det antika Aten som styrdes av en folkförsamling. Dock har dom flesta riken i historien har varit totalitära diktaturregimer. Demokratierna har haft svårt att hävda sig i kampen mot diktaturregimerna. Orsaken var att man inte hade uppfunnit den representativa demokratin och alla demokratier var direktdemokratiska där folket samlades till stormöten s.k. folkförsamlingar där de som kommit dit fick fatta beslut i för staten viktiga frågor. Att samla folket till en beslutande folkförsamling fungerar enbart i små stater. I större riken är det omöjligt att samla hela folket till en folkförsamling. Emellertid blir små stater ett lätt byte för härskare som regerar över större riken och som därför kan ställa upp en numerärt överlägsen här på slagfältet. Att folket samlades till stormöte var inte unikt för Aten, men att stadens folkförsamling hade politisk makt var unikt. Överallt i världen samlades folk för att besluta i gemensamma frågor. I Sverige hade vi sockenstämmor där socknens bönder fattade beslut om gemensamma frågor och i landskapen samlades man till ting på tingsplatserna. En sockenstämma eller ett landskapsting kunde dock inte påverka rikets styre. Ett stormöte för hela riket kunde en alltför liten del av rikets befolkning delta i så ett riksstormöte är inte lika representativ för folket som sockenstämmorna. De få som hade möjlighet att deltaga i riksstormötet utnyttjade makten till att bevilja privilegier till sig själva och att privilegierna skulle vara ärftliga, varvid riksstormötet förvandlades till riddarhus. Därmed så uppkom ett klassamhälle baserat på ärftlig politisk makt. För att behålla en viss förankringen hos folket införde man i Sverige en ”Eriksgata” där härskaren – kungen valdes av landskapstingen, först av Upplandstinget, varefter han åkte runt till de olika landskapens ting för att bli vald. När staterna växte och blev större riken fungerar inte demokrati genom stormöten, men resultaten på slagfälten drev på utvecklingen mot större riken.

Man kan som exempel på denna utveckling nämna det Romerska Riket. Från början var Rom en demokratisk statstat som i likhet med Aten styrdes av en folkförsamling. Demokratin i Aten försvann när Aten erövrades av Alexander den store och blev en provins i hans rike. Demokratin i Rom försvann med de romerska arméernas erövringar. Då Rom blev ett rike som omfattade alla länder runt Medelhavet är inte folkförsamlingen i staden Rom demokratiskt representativ för folket i det Romerska riket. Att samla allt folk i alla länder runt Medelhavet till en folkförsamling är omöjligt. Folkförsamlingen inflytande minskade och makten togs över av riksstormötet – Senaten, vars medlemmar hade makt baserad på egendomar i olika delar av riket. Den verkliga makten fanns dock hos armén och dess soldater som inte bodde i Rom och hade inflytande genom folkförsamlingen eller så mycket egendomar att dom hade inflytande i Senaten. När de styrande i Rom beslöt sig för att avsätta en befälhavare i de nordvästra provinserna vid namn Cesar, visade det sig att han var så populär bland soldaterna att de marscherade med honom till Rom. Efter segrar på slagfälten blev Cesar härskare för det Romerska Riket. Därefter var det armén som utsåg härskare, kejsare, och saken avgjordes ofta på slagfälten. Därmed hade Rom förvandlats från demokrati till militärdiktatur. Det Romerska Riket blev sedan kristet då en härskarkandidat Konstantin den store som hade anammat kristendomen segrade på slagfälten och blev kejsare.

Demokratins genombrott kom med framväxten av den representativa demokratin där folket väljer ledamöter i ett parlament. Med ett valt parlament kan även större riken styras demokratiskt. Ett steg på vägen kan ses i det Schweiziska Edsförbundet där ett antal stormötesstyrda små kantoner bildade ett förbund där valda representanter från kantonerna styrde riket. Därmed så kunde ett större mer demokratiskt rike skapas som kunde hävda sig på slagfälten gentemot de kungar som gärna ville införliva området i sina riken. Schweizarna var så duktiga på slagfälten att många kungar anställde schweizare i sina arméer och bildade schweizergarden. Stormötesstyrda kantoner existerade i Schweiz långt in på 1900-talet och ett schweizergarde finns än idag hos påven i Rom.

I många europeiska länder uppkom en utveckling mot demokrati där riksstormötets adel fick dela med sig av makten till församlingar med valda ombud från olika delar av riket. I Sverige fick vi en ståndsriksdag med Adel, Präster, Borgare och Bönder och i Storbritannien fick man en vald församling House of Commons, som ett komplement till riksstormötet House of Lords. Idag har House of Lords helt överlämnat makten till House of Commons, men drottningen håller fortfarande trontalet från tronen i House of Lords. En bidragande skäl till att minska adelns makt genom att komplettera riksstormötet med valda församlingar var maktkampen mellan kungarna och adeln. För folket i allmänhet var adelns privilegier en större ekonomisk börda än en enväldig kungs privilegier varför kungen kunde söka stöd hos de lägre stånden.

Ryssland hade en enväldig härskare, tsar, som inte behövde inrätta någon vald församling för att motverka adelns makt. Visserligen samlades folket till stormöten i byarna för att besluta i gemensamma angelägenheter, men dessa stormöten var inget hot mot tsarens makt. Om något stormöte i någon by satte sig upp mot tsaren skickade han dit armen för att slå ner upproret och avrätta upprorsledarna. En enväldig tsar var även en förutsättning för Rysslands militära framgångar som byggde på den brända jordens taktik. För att segra på slagfältet krävdes att man ställde upp med en stor här men ett stort problem var att få proviant till hären. Transporterna var inte så utvecklade så den enda möjligheten var att rekvirera förnödenheter från lokalbefolkningen eller plundring om man krigade i fiendeland. Detta gav givetvis upphov till svält bland lokalbefolkningen som måste lämna över sina förnödenheter. Den brända jordens taktik går ut på att man retirerar samtidigt som man plundrar sitt eget land så att fiendearmén blir utan förnödenheter. Sedan när fienden blivit försvagad genom svält slår man tillbaka och driver ut fienden. Plundringen av det egna landet gav givetvis upphov till svält och lidande bland lokalbefolkningen varför det krävdes en totalitär regim för att genomföra den.

Förr då man inte hade uppfunnit system att demokratiskt styra ett större rike fanns det många som trodde att om man bara hade en härskare med den rätta läran (ideologin/religionen) så skulle man få ett bättre samhälle. Eftersom präster och biskopar hade till uppgift att predika kärlekens budskap, evangeliet, så skulle man få ett bättre samhälle om man utsåg en kyrkans man till härskare istället för de världsliga härskare som erhållit sin makt genom segrar på slagfälten. Dessa idéer ledde till att man lyckades övertyga Europas härskare om att ge påven i Rom ett eget kungarike i mellersta Italien, Kyrkostaten. En rest av denna stat finns idag i form av Vatikanstaten, där påven är statsöverhuvud. Kommunismen bygger på likaledes på iden att en totalitär diktator som har den rätta ideologin ”proletariatets diktatur” kan skapa ett bättre samhälle. Avsaknaden av erfarenhet i Ryssland av system för att demokratiskt styra ett större rike medförde att Lenin med kommunismen kunde vinna tillräckligt med hängivna anhängare för att segra på slagfälten och skapa de Socialistiska Sovjetrepublikernas Union med sig själv som totalitär härskare och kommunismen som ateistisk statsreligion. I Arabien kom tron att om man har en härskare med den rätta läran så skulle man få ett bättre samhälle, att leda till uppkomsten av ett rike med profeten Muhammed som härskare och med Muhammeds lära som statsreligion. Uppkomsten av system med folkvalda församlingar för att styra större riken är dock ett mycket bättre sätt att skapa ett bättre samhälle än att tro att lösningen är att ha en diktator som har den rätta läran. I länder där Muhammeds lära har en stark ställning kan det dock vara svårt att få människorna att överge föreställningen att lösningen är att ha en diktator som har den rätta läran.

Under upplysningstiden framfördes idén att om bara härskaren var tillräckligt utbildad ”upplyst despot” så skulle han fatta bra och kloka beslut till folkets och landets bästa. Samtidigt hade även den ärftliga monarkin införts i många länder. Fördelen med ärftlig monarki var att man hade arvsregler som bestämde vem som skulle bli härskare varför saken inte behövde avgöras på slagfälten vilket sparade människoliv. Krig om tronföljden var en katastrof för hela samhället. Då man visste vilket barn som skulle bli härskare kunde man genomföra speciella utbildningsprogram för den tillkommande härskaren varför idén om den upplysta despoten passade för den ärftliga monarkin. När sedan demokratiska system för att styra större riken utvecklades föll idén om den upplysta despoten varför dagens härskare inte är lika välutbildade för sitt uppdrag som gårdagens.

Frihet ger fred.

De totalitära regimerna utgör ett hot mot freden. De flesta krig i mänsklighetens historia har utkämpats därför att totalitära härskare velat öka sin makt och rikedom genom att skaffa sig större territorier, och därmed fler människor att exploatera. Den bästa insatsen för freden gör man därför genom att verka för en demokratisering av diktaturregimerna. Att enbart försöka avskaffa alla vapen medför enbart att kostnaderna för att föra krig minskar. Man behöver inte då inte köpa så mycket vapen för att vinna och förlusterna för den egna armen, och därmed kostnaderna blir lägre. Kostnaderna för kriget kan därmed bli mindre än det som man kan vinna genom att beskatta folket i det erövrade territoriet, varvid ett krig kan bli lönsamt. Därmed kan man riskera att skapa en situation där någon totalitär regim tror sig kunna vinna något på att starta krig. Hitlers erövring av större delen av Europa möjliggjordes av den avrustning som skedde efter 1:a världskriget.

Trots att dom flesta stater i världen är diktaturstater har demokratin överlevt, då demokratiska staterna utnyttjat de totalitära regimernas stora svaghet, nämligen oförmågan att samarbeta med varandra, genom att splittra diktaturisterna och få dem att slåss mot varandra. Eftersom diktaturens existens är beroende av att de som har andra åsikter elimineras, är diktatorer vana att bestämma utan att behöva ta hänsyn till andra åsikter. Därför har diktaturregimer, särskilt om de har olika ideologier, svårt för att samarbeta med varandra. Även om dom skulle ha samma ideologi kan dom slåss om den rätta uttolkningen av läran. Demokratiska ledare däremot är vana vid att förhandla och kompromissa med andra som har andra åsikter. Under 2:a världskriget då fascisterna och nazisterna utgjorde det stora hotet, splittrades diktaturisterna genom de att demokratiska staterna lierade sig med de kommunistiska diktaturerna. Efter att de stora högerdiktaturerna besegrades i 2:a världskriget, utgörs det största hotet mot demokratin numera av de kommunistiska vänsterdiktaturerna, varför de demokratiska staterna därefter ofta lierat sig med kvarvarande "höger"-diktaturer. På 80-talet samarbetade man med "vänster"-diktaturen i Kina för att motarbeta Sovjet.

Att hävda att all diktatur är förkastlig och borde bekämpas, varför man inte får liera sig med diktaturregimer, är en vacker tanke, men oftast omöjlig att genomföra i praktiken. Hade Churchill och Roosevelt sagt att Stalins koncentrationsläger är lika hemska som Hitlers, varför vi skall slåss mot båda, är det troligt att Ribbentropppakten som Stalin och Hitler slöt före kriget hade bestått, varvid dom demokratiska staterna hade blivit besegrade. Demokratiseringsprocessen i Östeuropa och den därmed följande avspänningen i världen, visar klart att en demokratisering av diktaturregimerna är den viktigaste förutsättningen för att skapa fred i världen. Den demokratiska utvecklingen i Östeuropa medför dock att de demokratiska länderna tillsammans kan bli tillräckligt starka vilket medför att behovet att samarbeta med diktaturerna minskar.

Sverige har varit neutralt i den stora motsättning som existerade mellan de stora maktblocken i Europa. Från vissa dominerande partier har hävdats att man är ett hot mot Sveriges neutralitet, om man inte ville ansluta sig till kålsuparteorin, som sade att båda sidor är lika onda. Om man anser att demokrati är mycket bättre diktatur, ifrågasattes tilltron till neutraliteten. Kan man vara neutral om man anser att en sida är god och den andra är ond? Den demokratisering som nu sker i Östeuropa och de problem som därvid avslöjas visar dock att kålsuparteorin var i grunden felaktig. Demokratiseringen medför också att vi inte längre har några block att vara neutrala emellan. Mitt ställningstagande för Sveriges neutralitet har andra orsaker. Under andra världskriget blev Finland anfallet av Stalin och inte av Hitler, varför Finland kom att tillhöra förlorarna. Om Sverige hade anslutit sig till NATO hade risken varit stor att Finland liksom många andra stater i Östeuropa hade inkorporerats i warzawapakten. Det skulle ha varit mycket olyckligt för mig då jag är född i Åbo i Finland, varför jag skulle ha fått leva på fel sida av järnridån. Sverige hade också en möjlighet att stå utanför maktblocken då Sverige var militärt starkt strax efter kriget. Neutraliteten kräver att vi kan försvara oss själva, varför det största hotet mot Sveriges neutralitet låg i den socialistiska nedrustningspolitiken.

Kampen för ett jordiskt paradis.

Giljotinen är uppkallad efter sin uppfinnare, en fransk revolutionär som tyckte att avrättandet av revolutionens fiender behövde effektiviseras. Giljotinen kan därför ses som en lämplig symbol för den revolutionära iden. En revolutionär tror att han genom våld och terror kan skapa ett bättre samhälle. Den revolutionära kampen framställs som en kamp mellan det onda och det goda. Om man avlivar de "onda" så blir det bara de "goda" kvar, och man erhåller ett jordiskt paradis. Enligt Ernst Nolte har både kommunismen och nazismen sitt ursprung i en utopisk dröm om ett tusenårsrike som skulle förverkligas bara det onda först utplånades. För kommunisterna är det kapitalägare och självägande bönder "kulaker" som är onda genom att de "suger ut" arbetarklassen, medan det för Hitlers nationalsocialister var judarna och andra icke ariska nationaliteter som var onda, och därför måste utrotas. Oftast visar det sig dock snart att det blir de onda som avlivar de goda, och det tilltänkta paradiset förvandlas till ett helvete.

De revolutionära rörelserna värvar anhängare genom att tillfredsställa ett behov av att slåss med andra människor, som finns hos många individer, genom att peka ut en fiende att slåss med. Kommunisterna har utpekat kapitalisterna som fienden, varvid terrorn i de kommunistiska samhället riktats mot de individer som i de kapitalistiska samhället skapat välstånd genom att utveckla näringslivet, vilket har skapat den armod och misär vi idag ser i Östeuropa. Andra rörelser utpekar människor av andra raser och nationaliteter som fienden. Det är därför som vänsteranhängare är så rädda för nationalism. Gör man om en kommunist till nationalist blir han nationalsocialist, varvid klasskampen omvandlas till nationalitetskamp. Kommunismens kollaps i Östeuropa har medfört att många f.d. kommunister blivit nationalister. Detta resulterar i den splittring som idag sker i Östeuropa med många nya nationer och i de krig som utkämpas mellan olika nationaliteter. Armenier krigar med azerbadjaner, serber med kroater och ryssar med tjetjener.

Tron på att man genom revolutionärt våld och införande av diktatur kan skapa det jordiska paradiset, leder lätt till att våldet och terrorn trappas upp, när det förväntade paradiset ej infinner sig, vilket ledde till stalinterrorn i Sovjet och kulturrevolutionen i Kina. Terrorn blev dock så omfattande att även medlemmarna av den härskande klassen, d.v.s. kommunistpartiets medlemmar drabbades, och endast folkets store ledare, Stalin och Mao själva gick säkra. När sedan nya ledare som själva fått känna på skräcken för att bli utrensade tillträdde efter Maos och Stalins död, trappades terrorn ned. I Sovjet degraderades Stalin såsom ansvarig för terrorn, medan Lenin som hade dött så tidigt att terrorn inte hade hunnit bli alltför omfattande, kunde hyllas som revolutionshjälten som hade gett kommunisterna makten. I Kina hade man dock problemet att Mao hade regerat såväl vid maktövertagandet som vid terrorn under kulturrevolutionen, varför man fick ställa de fyras gäng till ansvar för kulturrevolutionen, så att Mao fortfarande kunde hyllas som den store revolutionshjälten.

Att tro på att revolutionen skall göra slut på förtryck är ofta felaktigt, eftersom de nya makthavarna som tillkommit efter revolutionen, ställs inför samma situation som de gamla. Även om man fördelade de gamla makthavarnas rikedom till folket, var tillskottet oftast högst marginellt, varför de nya makthavarna har svårt att uppfylla folkets förväntningar om drastiskt förbättrade levnadsvillkor. De flesta revolutioner har oftast gett en ny förtryckarregim. Revolutioner kan vara nödvändiga ibland, men dom är inga allmängiltiga medel för att skapa ett bättre samhälle.

Ideologi och diktatur.

Även om det primära när man bedömer en stat är huruvida den är totalitär eller demokratisk, kan dock de styrandes ideologi ha en sekundär betydelse. En ideologi som den kommunistiska, som dels utgör ett starkt ideologiskt stöd för det totalitära systemet, och som dels genom socialistisk planekonomi försvårar en ekonomisk utveckling, utgör därmed ett stort hinder för en demokratisk samhällsutveckling. Eftersom klassamhället är ett resultat av klasskampen, kan klasskampen aldrig som Marx trodde leda till ett klasslöst samhälle, utan enbart till att en gammal överklass ersätts med en ny. Lika lite kan en diktatur tjäna någon annans intresse än makthavarnas, varför proletariatets diktatur enbart kan bli ett nytt totalitärt system.

Då det i de fattiga länderna finns många som strävar att rädda sig själva från fattigdomen, genom att bilda totalitära regimer, och kommunismen är en utmärkt ideologi för detta, har de flesta kommunistiska maktövertagandena skett i den fattiga delen av världen, och inte som Marx förutspådde, i de rika industrialiserade länderna. Skillnaden mellan en despotisk feodalhärskare som "äger" allt och som säger sig ha erhållit sin makt från "Gud", eller en kommunistisk regeringschef som säger sig fått sin makt av "Folket", är enbart ideologisk, d.v.s. dom använder sig av olika argument för att i den officiella propagandan försvara sin maktställning. Oavsett om det är "alla" eller "en" som äger allting så koncentreras makten till den högste härskaren. Det viktiga är inte om det är "Guds" eller "Folkets" vilja som makthavaren uttolkar, utan om dom andra har någon möjlighet att påverka deras uttolkning, d.v.s. om staten ifråga är totalitär eller demokratisk.

Konservatismens fader Edmund Burke som var samtida franska revolutionen kritiserade synsättet, att man kan ställa upp en teoretisk modell för hur man skall skapa ett bättre samhälle, och sedan försöka genomföra den genom en revolution. För att modellen skall kunna ge löften om ett framtida paradis, har oftast den som gjort modellen förbisett en mängd faktorer, varför det oftast visar sig att den inte fungerar i verkligheten. Eftersom det är medlen som helgar ändamålet, snarare än tvärtom, förvandlas det paradis revolutionärerna tänkt sig att skapa, genom det våld och terror som de använder för att genomdriva det, till ett helvete. Därför får kampen mot de totalitära regimerna inte medföra att man stödjer alla som vill genomföra revolutioner mot de gamla regimerna, utan att man förvissat sig om att det inte innebär att det bildas nya totalitära regimer.

Ett bättre samhälle kan enbart grundas på att man avskaffar klasskampen och dom totalitära regimerna genom att se till att det finns så mycket resurser, att människorna inte behöver slåss om dom. Om landet genomgår en ekonomisk utveckling så att alla kan få det bättre, blir det färre som vill rädda sig själva från fattigdomen genom att stödja ett totalitärt system. Totalitära regimer får då svårt att rekrytera hantlangare, och en demokratisk samhällsutveckling kan åstadkommas. Det är inte förekomsten av polis och kontroll som skapar diktatur, utan förekomsten av fattigdom och misär, och den därmed följande förekomsten av personer som vill rädda sig själva från fattigdomen genom, att stödja ett totalitärt system.

Att det är samhällets bristande resurser som skapar motsättningar, vilka leder till ofrihet och förtryck, kan man se i det faktum att de flesta diktaturstater återfinns i fattiga tredje världen, medan de rika industrialiserade länderna är demokratier. Omvandlingen från diktatur till demokrati befrämjas därför bäst av ekonomisk utveckling, vilket den demokratiska utvecklingen i Spanien kan vara ett gott exempel på. För att åstadkomma ett ökat välstånd hos alla individerna i samhället måste arbetsresultatet per arbetare ökas, vilket har åstadkommits genom den tekniska och industriella utvecklingen. För att erhålla det helt klasslösa samhället skulle det teoretiskt sett krävas öändliga resurser, vilket dock är en omöjlighet. Socialisterna strävar efter att skapa ett bättre samhälle genom att avskaffa överklassen, vilket dock inte har visat sig vara möjligt. Genom det resursskapande högenergisamhället finns dock möjligheten att i framtiden skapa ett samhälle där alla tillhör överklassen, och underklassen ersätts med maskiner och robotar. Det moderna högenergisamhället kan därför skapa bättre levnadsförhållanden för alla, och inte som i det gamla lågenergisamhället enbart för en priviligerad överklass.

Religionen och makten.

För Lenin så var den kristna religionen ett "opium för folket". Därmed menade han att löftet om ett himmelskt paradis i livet efter detta, förhindrade folket från att göra revolution och förverkliga det jordiska paradiset. Men då revolutionärerna försöker skapa det jordiska paradiset genom väpnad kamp, förvandlas det tilltänkta paradiset till ett helvete. Om vi får ett jordiskt paradis eller ej, beror istället på hur vi alla beter oss mot varandra, genom att vi följer det kristna evangeliet och älskar varandra. Det jordiska paradiset uppnås därför bäst genom, om man får människorna till att tro på att Gud finns, och att han belönar dem med ett himmelskt paradis, om dom är snälla mot varandra i jordelivet. Jesus visade med sin död på korset att det inte är genom att besegra sina fiender som man skapar ett bättre samhälle. Därför har han med sin lära gjort en positiv insats för att skapa ett bättre samhälle på jorden, i motsats till Lenin vars insats var destruktiv.

Ovanstående diagram visar BNP per kapita för världens 50 största länder fördelade på fyra grupper efter andelen kristna. Den kristna religionens har skapat en samhällsutveckling som lett fram till vårt västerländska välfärdssamhälle. Om man jämför en karta över världsreligionernas utbredning med en karta över fördelningen av välståndet kan man se ett samband mellan länder med kristen tradition har högt välstånd. Om människorna tjänar varandra istället för att bekämpa varandra kommer de att genom sitt arbete skapa bättre levnadsvillkor. I ett samhälle där alla bekämpar varandra behöver den starke inte arbeta ty han kan ta det han behöver från någon svagare. För den svage är det ej heller lönt att arbeta då det han åstadkommer blir taget ifrån honom av någon starkare.

Våld och Gudstro.

Vissa som kallar sig ”Humanister” har fört fram åsikten att religion skall förbjudas då vissa individer använder tro på Gud till ett motiv för att döda andra människor. Visst finns det våldsreligioner där anhängarna tror att det är Guds/gudarnas vilja att de skall döda andra människor. Ett exempel på detta hittar man i Gamla Testamentet där Joshua dödade alla människor, män, kvinnor och barn, i det land som Gud hade givit åt Judarna. Ett annat exempel är Aztekerna som levde i Mexico före spanjorernas erövring vilka offrade människor till gudarna. Men det finns även våldsideologier som baserar dödandet av andra människor på en ateistisk övertygelse. Varken nazister eller kommunister motiverade sin våldsutövning med att de handlade enligt Guds vilja. Nazisterna använde sig av tron på den egna ariska rasens överlägsenhet som ursäkt till att döda andra människor, medan kommunisterna dödade människor utifrån teorier om klasskamp, väpnad revolution och proletariatets diktatur. Kommunister som Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot har utifrån drömmen om paradiset på jorden i form av det klasslösa socialistiska samhället dödat många fler människor än vad t.ex. nazisterna har gjort. De uppskattningsvis 150 miljoner som dödades av kommunisterna visar att en ateistisk tro är ett starkare motiv till att döda andra människor än att tro på Gud. Våldsbenägna individer har alltid hittat på olika "förklaringar" till varför de har "rätt" att bruka våld mot sina medmänniskor och till detta ändamål omtolkat de flesta religioner och ideologier. Behovet av en religion/ideologi för att rättfärdiga sitt våldsbehov gör att våldsläror har lätt för att samla fanatiska anhängare. Ett utmärkande drag för fanatiker är att de inte grundar sin tro på ett logiskt resonemang vilket gör att man inte kan argumentera med dem. Orsaken är att om dom skulle resonera logiskt skulle dom inte kunna hitta någon lära som kan rättfärdiga deras våldsbehov. Våldsbehovet beror inte vilken lära dom är fanatisk anhängare till utan på de ”adrenalinkickar” som dom får vid våldsutövning. Fotbollshuliganerna behöver ingen religion/ideologi för sin våldsutövning utan där räcker det med att motståndarna håller på ett annat fotbollslag. Det påstås även att rädsla för olikhet som t.ex. annan hudfärg eller homosexualitet ”homofobi” skulle var orsaken till våldsbenägenhet. Dock, våldsverkarna ger sig aldrig på sådana som dom är rädda för. Maffiabossar är dom jätterädda för och skulle därför aldrig våga misshandla. Dom som blir misshandlade är sådan som dom inte är rädda för, utan som dom tror att dom kan utöva våld mot utan att själva bli skadade. Olikheten t.ex. annan hudfärg eller homosexualitet fungerar därvid som urvalskriterium för att kunna motivera våldsutövning mot en grupp människor som man själv inte tillhör så att man inte motiverar användning av våld mot sig själv.

Likaväl finns det religioner vars budskap är att det är Guds vilja att människorna inte skall bruka våld mot varandra. Exempel på detta är kristendomen där Evangeliet predikar ett klart ickevåldsbudskap. ”Om någon slår dig på den ena kinden så vänd även den andra till.” Styrkan hos våldsläror är att de kan inspirera anhängarna till de hjältedåd på slagfälten som krävs för att erövra och försvara riken och så att religionen/ideologin därmed kan bli statsbärande. Styrkan hos en ickevåldsreligion som kristendomen är att den kan få människorna att samarbeta och hjälpa varandra istället för att bekämpa varandra. Om människorna lever efter budet att ”allt vad i vill att människorna skall göra eder, det skall ni göra dem” d.v.s. tjänar varandra istället för att bekämpa varandra leder det till att de genom sitt arbete skapar bättre levnadsvillkor.

Kravet att älska sin nästa är dock inte unikt för kristendomen. Vad som är unikt är den politiska maktens svaga förankring i den kristna religionen. Religionen har under historiens gång använts av makthavare till att legitimera den politiska makten, men den politiska makten har olika stark förankring i olika religioner. Farao i det gamla Egypten var enligt den egyptiska religionen närmast en gud. Religionen dog dock när Egypten erövrades av romarna, varvid egyptierna skulle dyrka romerska kejsare istället för sina egna faraoner.

Ett modernt exempel på den katastrofala ekonomiska utveckling med en religion som hyllar den politiska makten kan ses i Östeuropa. I den kommunistiska ateistiska religionen har Gud ersatts med den kommunistiska staten, varvid det är människorna själva som genom revolutionen skall frälsa världen och skapa det jordiska paradiset. Den ekonomiska efterblivenhet gentemot det kristna Västeuropa som det tog muslimerna århundraden att utveckla gick i Sovjetunionen på 70 år. Ett annat exempel kan vara att det ekonomiska undret efter kriget i Tyskland och Japan orsakades av att folket, p.g.a. det totalt misslyckade kriget och det politiska förtrycket, tappade tilltron till den politiska makten. Det finns därför stora chanser att vi efter kommunismens fall kan få se ett nytt ekonomiskt under i Östeuropa.

Orsaken till att den ekonomiska utvecklingen hämmas om folket har en för stark tilltro till den politiska makten beror på att staten i princip är en legaliserad stöldorganisation. Det medför att människor som tilltror den politiska makten högre syften tror att det viktigaste för att man skall få bra levnadsvillkor är att staten genom skatten tar från deras medmänniskor, "fördelningspolitik", än att dom själva producerar något. De som har en stark tilltro till den politiska makten tolererar också i högre grad våld från den politiska makten mot individerna. Det är dock inte bra om folket har en absolut misstro mot staten då staten därmed kan bli så svag att den upphör att existera och ersätts med en totalitär stat som inför en ideologi med en stark tilltro till makten.

Kristendom – Islam.

En jämförelse mellan islam och kristendomen visar att det även i nutida religioner existerar skillnader när det gäller inställningen till den politiska makten. Felet med islam är att profeten Muhammed inte enbart var Profet utan även en krigförande icke folkvald härskare. Efter det att Muhammed hade fått Koranen uppenbarad för sig av ärkeängeln Gabriel, försökte han övertyga stadsborna i Mecka att ansluta sig till den nya religionen. Han blev dock fördriven från staden och kom till Medina där han lyckades bättre, varefter han samlade ihop en armé med vars hjälp han år 630 erövrade Mecka. På den tiden utlyste man inga allmänna val när man hade erövrat makten, varför han blev totalitär härskare. Då demokratin inte existerade på Muhammeds tid kan kravet på demokrati tolkas som kritik av Muhammed. Till skillnad mot Muhammed saknade Jesus både politisk makt och krigiska meriter. Han blev prövad genom frestelsen att han skulle erhålla politisk makt om han tillbad djävulen. När han fick frågan av Pilatus om han var Judarnas konung svarade han att hans rike inte var av denna världen. Han blev dessutom genom korsfästning avrättad av de politiska makthavarna. Personkulten av den krigförande icke folkvald härskaren Muhammed medför att Muslimer har en mer positiv inställning till krigförande icke folkvalda härskare än i kristendomen. Detta är något som nuvarande diktatorer i den muslimska världen tacksamt utnyttjar för att rättfärdiga förtrycket och bevara sin maktställning. Även idag kan man se skillnaden i att de islamska länderna kan använda en större andel av sin bruttonationalprodukt till militären, med Irak som ett enastående exempel. I Irak hade Saddam Hussein genom en kombination av en socialistisk ideologi som starkt betonar den politiska makten och den islamska religionen lyckats bygga upp en arme som till storleksordningen var den fjärde största i världen.

Denna skillnad ligger bakom skillnaden i den historiska utvecklingen mellan den kristna och islamska världen. Kristendomen infördes i det romerska riket av Kejsar Konstantin och före islams uppkomst var alla länder kring Medelhavet kristna. De islamska arméerna kunde med inspiration av Allah och profeten Muhammed erövra de kristna länderna i mellanöstern, Nordafrika, Spanien samt tränga in Frankrike, där dom dock stoppades i slaget vid Poitiers år 732. Med tiden uppkom en gräns mellan islam och kristendom där de torra, varma och skogfattiga länderna i söder blev muslimska medan de svalare och skogrikare länderna i norr förblev kristna. Skogen räddade kristendomen. Detta beror på att krig inte enbart kan vinnas av tappra och aggressiva krigare som utför hjältedåd på slagfältet utan även av strävsamma arbetare som tillverkar vapen, och för arbetare som tillverkar vapen var skog en viktig tillgång. Före 1800-talet då man utvecklade metoder att tillverka järn med stenkol var träkol tillverkad från skog en viktig förutsättning för järnproduktionen. Det krävdes stora mängder träkol för att tillverka järn och den största delen av den arbetsstyrka som krävdes för järntillverkning arbetade i skogarna med att tillverka träkol. Med stora skogar kunde man göra mycket träkol och producera mer järn, varvid fler krigare kunde utrustas inte enbart med vapen utan även med rustningar. Det krävs mer järn om man skall utrusta en arme med både vapen och rustningar. Tack vare rustningarna blev de kristna krigarna mer osårbara och kunde slå tillbaka de muslimska angriparna. Man kan säga att de kristna genom strävsamt arbete med träkolstillverkning i skogarna besegrade de tappra muslimska krigarna. Tillgång till skog främjade en religion som kristendomen som var bättre på att få människorna att samarbeta och hjälpa varandra och därmed arbeta och tillverka vapen medan brist på skog främjade religioner som kunde få fram starka och aggressiva krigare som kunde utföra hjältedåd på slagfälten. Det varmare klimatet i de muslimska länderna söder om Medelhavet medförde dock att det kunde bli för varmt för att slåss i rustning.

En annan viktig skillnad mellan islam och kristendom är också att i kristendomen är det enbart tillåtet för en man att gifta sig med en fru medan en muslimsk man kan ha flera fruar. Hos dom djurarter där en hanne håller sig med harem och parar sig med flera honor är hannarna större starkare och mer stridslystna än hos djurarter hannen parar sig med färre honor. Detta beror på att om en haremsstorleken är t.ex. 10 honor innebär det att endast var tionde hanne kan para sig. Det finns ju lika många hannar som honor, varför en hanne måste besegra tio andra hannar för att kunna para sig varför det är de 10 % starkaste och mest aggressiva hannarna som för sina gener vidare. Om haremsstorleken är 20 honor är det de 5 % starkaste och mest aggressiva hannarna som för sina gener vidare. Ju större haremstorleken är desto mindre andel av hannarna är det som kan föra sina gener vidare och desto större är det selektiva urvalet för att skapa starka och aggressiva hannar. För ett samhälle som vill skapa starka och aggressiva män som kan bli framgångsrika krigare är det därför en fördel att tillåta månggifte. För ett samhälle som däremot vill skapa män som samarbetar istället för att bekämpa varandra är det däremot en fördel att förbjuda månggiftet då mångiftet leder till att männen måste bekämpa varandra för att kunna erövra ett harem.

I Europa medförde kristendomen, där den politiska makten har en svagare förankring, istället en teknisk och ekonomisk utveckling, eftersom teknisk och ekonomisk utveckling baseras på idéer från enskilda inovatörer och företagare, och inte på dekret från makthavare. Liberalismen som skapade marknadsekonomin och kapitalismen, liksom kravet på demokratisk kontroll av den politiska makten, baseras på en misstro mot den politiska makten. Då demokratin inte existerade på Muhammeds tid kan kravet på demokrati uppfattas som kritik av dennes regim. Därför uppkom liberalismen i det kristna Västeuropa och inte i den islamska arabvärlden. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen i Europa medförde att islams militära framgångar upphörde med tiden, samt att det kristna Europas militära styrka till sist blev så stor att de på 1800-talet med en ringa militär insats kunde erövra det arabiska Nordafrika.

Jag tror inte att islam idag utgör ett militärt hot mot den kristna världen. Även om de islamska länderna kan omsätta en större del av samhällets resurser till militär slagkraft, blir den militära styrkan låg då de totala resurserna är små. Utgången av 6-dagars kriget mellan Israel och Arabländerna samt Kuwaitkriget visar detta. Dom utgör ett större hot om dom kan erövra ett kristet land och omsätta dess resurser till militär slagkraft. Efter det att de muslimska turkarna erövrat det kristna Konstantinopel, utgjorde turkarna under ett århundrade ett stort militärt hot mot Europa. Men efter turkarnas belägring av Wien 1683 vände krigslyckan och Balkan kunde befrias. Muslimerna skulle kunna utgöra ett hot mot välfärden i den kristna världen om befolkningstillväxten, fattigdomen och det politiska förtrycket i den muslimska världen medför en så stor invandring av muslimer att vi får en muslimsk befolkningsmajoritet. Det bästa vi kan göra för dem och oss är om vi kan omvända dom till den kristna läran, så att vi kan få en ökning av välståndet även i den för närvarande muslimska världen

Innehållsförteckning / Nästa kapitel